boulevard

Googla ditt namn inom citationstecken, tex. "Hanna är.."
Kopiera in de första träffarna:

Tack gode GUD att de klarade sig! Fick höra att min mormors lägenhet började brinna, ingen rolig nyhet att vakna upp till, även om det är sådant som händer. Hoppas ni inte är allt för skakis, det viktigaste är faktiskt att ni klarade er, även om en massa blev förstört. Allting annat löser sig!

Okej, jag gjorde en budget igår, vem kunde tro att jag, Emma, kunde göra en egen budget?! Haha. Snacka om att jag inte tror på mig själv, haha, men asså siffror och jag går inte ihop, och jag är inte en sådan person som i vanliga fall skulle bry mig om en budget. Men nu gjorde jag det, och jag känner mig lite lugnare.
Jag klarar mig med hyra, elen, telefonräkningen, buss och mat, but thats it. Om det nu är sant att en tjej i min ålder ska kunna klara sig på 1500:- i månaden för mat, vem var det som lärde mig det? Syster? Hennes man? I dunno, jag HOPPAS till gudarna att det är sant, hihi.
Så, jag troooor, jag bara tror nu, att jag kan komma hem till sommaren...? Hihi, jag vill inte säga för mycket och ge mig själv förhoppningar, men jag känner mig mer positiv, bara inget oförutsett händer, vilket det alltid brukar göra... NEJ, stay positive. Det är allt man behöver, om jag går runt och tänker att någonting kommer att hända så gör det ju det såklart. Så nej, allting kommer att segla fram till sommaren, jag kommer att sätta mig på planet och komma hem till min familj & vänner och få vara med dem i ca 4 veckor, underbart!

Onsdag morgon, det är dimmigt tror jag...? Om jag ska vara ärlig så tycker jag att det är riktigt skönt, solen blev lite för mycket och värmen stör min nattsömn.
Hade fått ett mail från CSN när jag vaknade och de skulle ge mig det fulla beloppet för resan, tack gode G. Så nu överlever jag ett litet tag till, men imorn måste jag till en counselor och säga att jag måste stanna sommaren och studera, skicka in nya papper till CSN och bara fortsätta... on and on and on...

Tack för alla mail, ni är guld värda! Vad hade jag gjort utan er..?

Haha, hur hamnade jag här? äventyr är verkligen min grej, och jag vet ju att det alltid löser sig, så jag är inte orolig, men det är skönt med lite stöd ibland. Jag vet att jag alltid har er, oavsett vad, och vice versa, allting är ömsesidigt. Jag känner mig trygg även om jag inte är det, fattar ni? I dunno, L.A. är verkligen farligt, och alla försöker säga åt mig, LITA INTE PÅ NÅGON! Och jag trodde att det bara var bullshit, herre G, inte kan ALLA vara dumma i huvudet här...? Men jo, tydligen. Det är sant, man ska inte lita på främlingar, hur mycket man än känner att man vill eller kan det. Och jag som är naiv och gärna vill se det goda i alla, not a good combination...

Nu ska jag göra mig iordning, kanske plocka upp lite, sedan väntar en dag i skolan. Idag kommer spindelmannen iaf, han bara: "I gotta see you!" Så jag tänkte väl att jag låter honom då, hihi. Det är så skönt att jag har honom just nu, jag kan ventilera mig och eftersom han också är här, utan vänner, så vet han hur jag känner.
Sommaren ser så himla mörk ut, har lite panik när jag tänker på den. Även om jag måste stanna här, så ska jag såklart försöka göra det bästa av situationen, även om det är jobbigt. Jag saknar verkligen alla där hemma, och jag hade gjort vad som helst för att få komma hem en sväng, bara få krama om alla...

Ja , jag älskar L.A, men jag älskar även alla där hemma, och det är två helt olika saker. Tvivla aldrig eller ifrågasätt min kärlek till mina nära och kära, där gick gränsen. Som sagt, jag hade helst flygit ner alla hit om det hade gått, så hade vi alla kunnat vara här, men nu går inte det. Så jag nöjer mig med att leva här och komma hem då och då och träffa alla, så länge iaf. Sedan vet jag faktiskt inte vad som händer, man vet aldrig.

Jag är en människa som har känslor, jag lever livet till fullo, så mycket jag bara kan, och jag älskar att känna, oavsett vilka känslor det är, alla känslor är bra, det är så man vet att man lever! Jag hade hellre DÖTT än att bara sitta och göra alla till lags hela tiden, aldrig säga vad jag tycker, aldrig stå upp för mig själv och mina vänner, aldrig känna att jag har tillåtelse att känna PRECIS vad jag vill. Sätt ett namn på mig, kalla mig vad ni vill, men jag är den jag är, och jag är absolut den människa jag vill vara just nu, idag. 

Oj, jag skulle sluta för ett tag sedan, det gick inte riktigt som det skulle, haha.
NU ska jag gå, ha en skön eftermiddag så ska jag njuta av min underbara morgon.

Uppenbarligen så var det helt okej att kommentera min blogg med en massa elaka kommentarer. Men när det var dags för mig att kommentera din, så tog det inte lång tid innan var de borta igen.
Ive said it before, and I will say it again:
Du har ingen rätt att ha någon som helst åsikt om mitt liv, efter det du gjorde, och för att du inte är i det. Rätten du en gång hade, försvann för länge sedan. Och bilderna som du så stort skulle sprida ut, go ahead. Du kan fortsätta hota mig, fortsätta med ditt lilla spel, du rör inte mig längre. Bilderna är så långt bort från min värld de bara kan komma, de är värdelösa för mig. Jag ber dig igen, sluta läs min blogg, sluta kommentera den, sluta skriv på min MSN och sluta försöka visa dig stor hela tiden. Detta spel du håller på med, är inget spel jag vill spela. Jag har bara ett behov av att försöka skydda andra hela tiden, människor jag borde ha slutat skydda för länge sedan.
Den delen av livet jag hade med dig, är borta för länge sedan, och jag vill aldrig mer göra samma misstag av att ha sådana människor nära mig igen. Jag hade skrivit mer, men av respekt för min familj som jag vet också läser denna blogg, så tänker jag inte göra det. Jag har respekt för andra människor, och visa hänsyn är något som finns i min värld.

Spindelmannen har lärt mig att gå vidare, vidare med saker som så länge har gnagt inom mig, och bara sänkt mig. Ha sa: "You have to find your own way to forget about the past, and move on" Så, varenda gång jag tänker på alla som gjort mig illa, alla som sårat mig, alla de som har gjort någonting som jag inte kan släppa, så tänker jag på det. Jag tänker på när han sa det, hur han sa det, och vad jag själv tänkte. Så nu, varenda gång jag tänker på gamla tider, så börjar jag tänka på spindelmannen istället, och bara ler. Han visade mig mitt sätt, även om det kanske inte var uppenbart, men han gjorde det, för mig. Och jag tror att jag har en chans nu, att gå vidare, äntligen.

Idag har jag och Tess vart på stranden, Erkkan kom också och solade med oss en sväng.Så grymt skönt, imorn ska det dock bli kallare, och jag vet inte riktigt hur jag känner inför det? Det har varit outhärdligt med denna värme, men nu när det försvinner så kanske jag kommer att sakna den? Haha.
Anyway, spindelmannen skulle komma idag efter jobbet, men eftersom han måste sova över om han ska komma, så gick det inte riktigt, inte idag, och jag fick så dåligt samvete. Men vi har resten av livet på oss, för detta kommer att bli bra.
Underbara spindelmannen, han får mig alltid på bättre humör.

Ha en skön morgon så ska jag plugga lite och sedan sova.

Jag har slutat skriva om allting av en anledning, så du borde finna din anledning att hålla dig borta från mitt liv, jag vill inte ha dig här, läsandes mina ord, de är inte där för dig. Sluta läs och kommentera min blogg, sluta skriv till min Msn och håll dig bara borta från mitt liv. Hade verkligen uppskattat det, tack.

Igår var det 36 grader ute, och det var olidligt. Man brände sig, på samma sätt som man bränner sig på en platta, bara av att stå i solen.  Det var länge sedan jag har känt sådan värme och jag kan inte fungera som en vanlig människa, jag fick panik för jag kunde knappt andas. vid 8 pm var det fortfarande 30 grader och olidligt, man orkar ju inte leva.
Idag ska det bli någon grad mindre, så på min 3 timmars håltimme ska vi sticka ner till stranden en sväng, mysa på i solen och titta på vågorna.

Trodde att jag hade matteprov idag, men jag träffade Chris på bussen och han sa att de hade ändrat till på torsdag, typiskt, jag som ville få det bortgjort liksom. Spindelmannen kanske kommer ikväll, han hade ingen aning om sitt schema än, men jag är ju ändå hemma först 08.30 pm. Han såg inget dåligt i att jag skulle stanna, för då hade vi kunnat vara med varandra hela sommaren, men det är ju inte det! Jag är ju med honom alla andra månader, jag kan vara med honom när jag kommer hem, men jag vill inte stanna. Jag saknar min familj så jag håller på att dö, alla mina vänner, nära och kära, jag är så himla långt bort! Det är 1000 månader kvar till jul, hur ska jag orka vänta så länge? Hur ska jag orka...?
jag behöver ett mål, något att sträva mot, något att se fram emot, men jag ser inte det just nu, jag ser inte fram emot någonting. All min energi och ork bara försvann...
 

Och där sprack allting.

Jag fick inte tillbaka allting från CSN för min flygbiljett hem, vilket betyder att jag inte har några pengar kvar. Jag är så pank som man bara kan bli, och det finns inga stipendier att söka förrän till sommaren, och det finns inga jobb.

Och eftersom jag inte har något jobb i Kiruna, så har jag ingen som helst inkomst under sommaren, så jag måste stanna här, om inte ca 10,000 dyker upp från ingenstans inom en väldigt snar framtid.

Jag har inte slösat med än vad jag har kunnat, jag har köpt väldigt lite kläder, men jag har köpt säng, sängkläder och sådant som jag verkligen har behövt, vilket tog mycket av mina pengar. Jag har pengar till hyran, till elen, men inga för mat, och helst inte om jag ska åka hem.

Om jag stannar och pluggar under sommaren så kan jag få pengar för det, så det är antagligen det jag måste göra.
Och jag dör, jag blir så sjukt ledsen, för jag såg verkligen fram emot detta, jag såg fram emot att träffa min familj och alla mina vänner igen. Det är det som verkligen har fått mig glad igen, och nu sprack alla mina förhoppningar om att träffa alla till sommaren. Och alla åker hem till sommaren, alla ska spendera sommaren i Sverige och jag ska stanna kvar här ensam, då blir jag ännu mer ensam än vad jag är just nu.
Nej, jag har sådan panik, för jag klarar inte det, jag klarar inte detta! GAAAAH! 

Tack Tessi för att du har stått ut med mig hela dagen, för att jag har fått ut mina ord, även om det har varit oorganierat. Och för att du har hjälpt mig att tänka, för att du har fyllt i när jag behövt det.
Jag ska försöka med hela min kropp att inte ta något mer av varken din eller min energi på detta, det är inte värt det.

Jag har haft en adrealinrus genom hela min kropp idag, jag har inte kunnat slappna av, jag har inte kunnat tänka på annat. Men ju längre dagen tog mig, desto mer gick det från att vara besviken, ledsen och heartbroken, till att blir förbannad, svära, försöka få ur min ilska och avreagera mig.

De säger att gränsen mellan Kärlek och Hat är hårfin, och jag har idag upplevt beviset. När det finns en person man hade gett allt för, som man lägger hela sin tillit på och som man aldrig, aldrig, aldrig hade kunnat såra, jag hade aldrig gjort så mot denne, inte för någonting annat i hela världen, och denna person gör så mot dig. Vad händer då? Går all min kärlek och tillgivenhet helt i spillo då? Går all min kärlek förlorad? När någon tar din kärlek du ger, och vänder den emot dig, vad händer då?
Jag vill så gärna tro att det går att lita på någon till 100%, jag vill så gärna tro på att det finns något större. Men det finns få personer man gör det med, och om de kastar bort den tilliten, har jag då kvar någonting till andra människor? Just nu känns det som om det försvann, som om jag aldrig mer vågar lägga allting på en person, man vill ju inte gärna missbruka det man får, för det måste finnas en gräns. Jag är så nära denna gränsen, jag tror att jag kanske redan har passerat den? Jag tappar all tro jag någonsin haft på mänsligheten, på människan.

Aldrig någonsing kan saker bli som de var, antingen förbättras de, eller försämras. Man kan inte flyta på samma linje hela tiden, det finns inte en chans, för jag stannar inte på samma ställe och trampar, jag måste ta mig vidare hela tiden, till nästa nivå i spelet.

Kommer man någon gång till en boss...? I så fall kommer jag inte att ha några krafter kvar när det är dags att besegra honom.

Och ja, det är lagligt med pepparspray här i USA, det är bra med tanke på att vi tjejer måste kunna försvara oss.

Fick reda på att jag har fått B på varenda arbete jag har lämnat in, för de har oftast varit försenade, haha, good job.
Men det är skönt att få lite respons när man kämpar så mycket.
Nu är det bara en dag kvar så har jag springbreak, ska bli så skönt, även om jag måste plugga som en galning.

Jag och spindelmannen började diskutera idag, så det blev inget besök. Uppenbarligen så öppnar jag mig inte tillräcklig mycket, va faaan, liiite hemligheter får man väl ha? eller?! Jag tänker inte bara slänga ur mig mitt liv och alla händelser bara sådär, om han vill de, so be my guest, men tvinga inte mig att göra det!
Jag vet inte, jag blir så förbannad när folk inte förstår mig, är jag konstig eller vad?
Pratade med skådespelaren idag också, han skulle ringa senare.

Jag vet inte, jag har sagt det förut och jag säger det igen: förhållanden är inte min grej.
Jag hatar folk som gör allting den andra säger att de ska göra, som inte har tid för något annat, typ SITT EGET LIV. Jag har lovat min vän i Kiruna att jag aldrig mer ska bli en sådan, aldrig. Då får ni fan ge mig en smäll på käften och be mig att gå hem och bara dö eller nåt, tragiskt.

Nej usch, nu ska jag kolla igenom matten lite, vänta till kvällen. Och sedan kommer det väl en dag imorgon också. Vad fan man nu ska göra åt det. Jag går bara och väntar på att dagarna ska gå, jag väntar bort mitt liv. Tupis.
so long...

Här sitter jag, ännu en morgon är kommen.
Det är fuktigt ute, men ser ut som att solen är på sin gång, idag finns det solsken hos mig även om det hade varit regn.
Hur gick det till? Hur kunde jag bli lycklig igen? Det är det som är det underbara, det bara klickar till och så är man inte ensam och ledsen längre.

Santa Monica College reste sig i mina ögon igår, när biblioteket evakuerades och poliser sprang runt. Vi var tvungen att gå ut, men hade inte tid att stanna och se vad som hände.
Senare hade de satt ut posters med ett ritat ansikte där de letade efter en gärningsman.
En tjej hade varit i badrummet, och på väg ut grabbade en kille tag i henne, harassment.

Även om ingenting hände, och även om folk kan se det som en liten grej, så tog SMC polisen det på allvar. Det hände mitt på ljusa dagen, på en skola med 30,000 elever, egen polisstyrka och vittnen överallt. När ska man annars vara säker liksom? 
Jag kan ju inte ens vara hälften så säker som jag tror när jag åker buss till Hollywood, ensam från skolan på kvällarna. Det var obehagligt med alla galna människor och så i början, men nu har jag lärt mig att ignorera, för alla lever sitt eget liv. Och vi försöker alla bara åka hem från jobbet/skolan, varför skulle något hända just mig?

Men faktum är att det kan ske på en sekund. Nu känner jag mig rätt säker, för bussen stannar på Hollywood Blvd där det alltid är 1000 människor, sedan finns det inte så många hörn någon kan ta mig i på vägen upp till vårt hus på Orange. Men man kanske skulle ta och köpa sig en pepparspray...?

Omg, Victoria Beckham should just stop singing...

Jag vet inte, ledsen om jag bara skriva om dessa, men det är det jag tänker på just nu. Slut.

På måndag har jag midterm i communication, och jag måste få bra på det. Och jag har inte ens börjar plugga!!!

Jag måste göra en intervju med någon på campus till journalistiken, shit...

hur kommer det sig att jag alltid har sjukt mycket och stora saker att göra?

Jag ska intervjua Tess och låtsas som om jag inte känner henne, haha. Det är faktiskt det enda jag har tid för, och komma på någon bra tvist som är lite sådär känslosam och så för henne, hihi. This could be fun.

Nu ska jag göra mig iordning för skolan, ha en skön eftermiddag så jag ska precis börja min dag.